Ingrid Jonsson

 

 

 

 

Prickar

En rastrerad bild består av små prickar, ett myller av punkter som ögat inte kan uppfatta. Först när bilden förstoras framträder prickarna. Blindskrift består av prickar som bildar ord och meningar. Tatueringar är nålstick fyllda med färg. En stjärnbild består av små prickar och bilden framträder när prickarna relateras till andra prickar.

Men vad ser vi när ögonlocken sluts? Vilken värld är det som avtecknar sig när man blundar så hårt att det dansar prickar i mörkret? Är det fläckar eller små öppningar mot något? Prickar är ambivalenta tecken. Den runda ytan kan uttrycka tomhet. Som perforeringar i ett material. Kvisthål i en murken trädstam, kratern till en vulkan, kulhål i en plåtburk.

Prickar kan också tolkas som fysiska objekt. Dammkorn svävande i motljus, planeter i oändlig rymd, snö som virvlar i skenet av en gatlykta, mögel på ett löv i november.

Prickar fluktuerar mellan fast och flyktigt. De kan innehålla allt och inget. Markera av eller på. Men aldrig samtidigt, de är antingen eller. Prickars instabila tillstånd avslöjar seendets oförmåga att registrera samtidiga skillnader. Synen fattar därför ständigt skiftande beslut om prickars betydelse.

Därför borde vi oftare blunda för att se.

Ögat är också en prick. Ett levande gränssnitt där omöjliga samtidigheter möts och växlar om. Vi blundar hårt och ser ögonlockets nebulosor i ett inre universum. Stjärnbilder av vävnader och kärl. Vi blickar djupt in i oss själva. I detta teleskop är varje prick ett nytt öga. Med sitt eget ögonlock. Blunda riktigt hårt så ser du det. Nya små solsystem bakom varje näthinna.

Det universum som du sjäv är en liten prick i. Samtidigt med allt.

Olle Wilson